Beredd på allt

Av de gravhällar som i nuläget finns i domkyrkan är det bara ett fåtal som ligger på sin ursprungliga plats. Ett exempel är den s k Wachtmeisterska gravkryptan i koret. Namnet Wachtmeister blixtrar till vid ett par tillfällen i samband med domkyrkans historia. Låt oss se närmare på detta.

 När det svenska stormaktsväldet stod på absoluta höjdpunkt 1660 inleddes byggandet av Kalmar Domkyrka. Relativt omgående gick bygget i stå och vid Karl XI:s Eriksgata 1673 kunde makthavaren bistert konstatera att kyrkan endast var påbörjad. Då Skånska kriget utbröt 1675 överskuggades kyrkobygget av stadens försvarsuppgifter. Först efter freden med Danmark 1679 igångsattes kyrkobygget på allvar. Detta uppfattades nu som desto mera angeläget ”…effter dhen gamble kiörkian uthan för stadhen har måst widh desse krigstidher demoleras.”.

Och byggnadsarbetarna vilka bestod av allt från soldater till båtsmän och amiralitetsglasmästaren kämpade på. Med utgångspunkt i det bevarade källmaterialet kan vi få en inblick i vad som sker. Som exempel kan nämnas att orgelläktare uppfördes 1686 av snickaren Elias Olsson. Mot slutet av 1680-talet trappades aktiviteten successivt ner.

Parallellt med byggnadsarbetena vid Kalmar Domkyrka pågick en rejäl upprustning och av stormaktsväldet. Åtgärdspaketen inriktades huvudsakligen på militära angelägenheter däribland indelningsverket och det ständiga knektehållet. Högprioriterat var också etableringen av den nya flottbasen i kungens färska stad Karlskrona.

För att reda ut all denna verksamhet valde kungamakten i regel att föra ihop den civila och militära makten på länsnivå hos en person. Titeln för detta blev guvernör. Råkade man få två län på sin del fick guvernören ståta med titeln generalguvernör. Detta blev Hans Wachtmeisters lott från och med år 1680 och till sin ståtliga guvernörstitel kunde han också foga en generalamiralstitel.


Hans Wachtmeister af Johannishus.

Denne man hade många strängar på sin lyra och kunde blicka tillbaka på ett yrkesliv som bland annat inneburit tjänst vid drottning Christinas hov i Rom och vid den engelska örlogsflottan. Men nu var det alltså Kalmar län och Blekinge som gällde.

Kyrkans angelägenheter tillhörde näppeligen Hans Wachtmeisters huvudintresse men Karl XI beordrade honom att se till att domkyrkobygget fullbordades. Wachtmeister föreslog då i en skrivelse daterad 31 augusti 1691 till kungen att bygget skulle påbörjas följande år. I sitt svar gav kungen tillåtelse till detta.

Wachtmeisters uppgift blev nu att på olika sätt befordra arbetet och själva byggnadsarbetet kom igång 1692 med ett stort uppbåd byggningsfolk. Totalt arbetade 46 timmer- och arbetskarlar detta år. Det gällde också att få fram klingande mynt. Från kyrkoinspektoren i Stockholm sändes penningmedel till lanträntmästaren till Kalmar efter Wachtmeisters utanordning. Lanträntmästaren utbetalade sedan efter hand penningar till en byggningsskrivare. En bohagsfogde mottog och delade ut material och attesterade räkningar osv.

I det här läget av byggandet försvinner Hans Wachtmeister ur domkyrkans historia och när det väl var dags att begravas så fick Hans Wachtmeister sitt sista vilorum 1714 i Riddarholmskyrkan.

Hans bror, Blechert, fick år 1695 fullmakt som landhövding över Kalmar län. Han kunde då blicka tillbaka på en yrkeskarriär som militär. Han hann knappt rota sig på sitt nya arbete och kunde knappast göra varken till eller ifrån beträffande domkyrkan. Snart kallade dessutom nya plikter och det var dags att dra ut i Karl XII:s krig. Döden mötte han den 30 april 1701 i Reval. Själva begravningen kom dock att äga rum under stor pompa och ståt i Kalmar Domkyrka i det som sedermera blev Wachtmeisterska gravkoret. Likpredikan hölls av lektor Swebilius och kom i tryckt form omfatta 68 foliosidor.

 

Peter Danielsson
Antikvarie vid Kalmar läns museum

Den Wachtmeisterska gravkryptan är domkyrkans enda bevarade gravkrypta. Gravhäll 5 ligger straxframför högaltaret och täcker nedgången till de underjordiska valven. I kryptan finns fem likkistor.Illustrationen ur: Rosell & Bennett (1989) s. 66