Varför har vi en Domkyrka i Kalmar?
Det är en fråga många ställer – hur kan vi ha en Domkyrka utan biskop?
Historien går tillbaka till Kalmarunionens stiftande. Att kröningen av Erik av Pommern till dansk och svensk kung och utropandet av trestatsunionen 1397 ägde rum just i Kalmar berodde, förutom att det var nära för de danska gästerna, på att det var en av nordens viktigaste städer. Som sådan hade den även en stor katedral, helgad åt sjöfararnas skyddspatron S:t Nicolaus. I denna katedral kröntes kung Erik, härskare över de tre nordiska rikena. Men kungakröningar bör egentligen ske i en domkyrka. Tillsätta biskop och inrätta stift kunde kung Erik inte, men han kunde, med stöd av kyrkan, utropa Nikolaikyrkan till ”halvan dom”. Så blev det och så var det till 1603. Då blev södra Kalmar län med Öland ett eget stift. Till en början kallades ledaren för detta superintendent, en titel som användes av de strängaste reformerta för att markera att den nya tidens kyrkoledare skilde sig från den katolska tidens biskopar som ofta haft en betydande politisk makt. Karl IX, som var kung då, var starkt kalvinistiskt färgad och hade vunnit sin tron i strid med sin katolske brorson, kung Sigismund av Polen. Han valde att ha en superintendent.
Å 1611 drabbades Kalmar av en katastrof. Danskarna anföll och för första gången föll staden och slottet i fiendehand. Staden jämnades med marken och kyrkan skadades svårt. Kungen, Gustav II Adolf, insåg att Kalmars medeltida befästningar var otillräckliga. Han beslöt att staden skulle byggas upp efter en för tiden modern radial stadsplan, som en stjärna med ett torg i mitten. Detta blev en tung börda för borgarna. Kronan tvangs bevilja skattefrihet och man samlade alla medel som fanns i staden, t o m det som fanns i fattigbössorna.
Redan 1640 kom nästa kungliga order. Kalmar skulle flyttas. Kvarnholmen skulle röjas av och jämnas till och där skulle den nya staden ligga. Borgarna kämpade emot. Kyrkan stod knappt färdig, och att då flytta hela staden…
Då, 1647, bröt vådeld ut och staden brann ner. Det sägs ibland att detta påskyndade flytten men det var snarare tvärtom. Kvarnholmen var inte så i ordning att man kunde bygga där, vilket innebar att man först skulle bygga tillfälligt hus i gamla staden och sedan ett permanent i den nya. Kronan krävde också att alla hus i den nya staden skulle vara stenhus, med valvslagna källare som kunde fungera som skyddsrum och med tegeltak som inte brann. Breda, raka gator skulle ge bra skottlinje om staden anfölls igen och runt allt skulle tidsenliga murar med bastioner och redutter byggas. Det skulle inte bli en stad vi en fästning utan en stad som var en fästning. Borgarna hade inte råd med detta.
Det dröjde ett par år in på 1650-talet innan byggandet tog fart, och då först sedan kronan tillåtit såväl putsade trähus som tegelhus och dessutom lättat borgarnas bördor med befrielse från saltskatten. Omkring 1665 var överflyttningen klar. Den enda byggnad som då användes i gamla staden var kyrkan. Det fanns plats för en ny vid den nya stadens största torg, och man lade grunden till denna kyrka 1660. Men varken borgare eller stat hade råd att bygga mer än sporadiskt på den, så man fortsatte använda den gamla. För att kunna fortsätta göra det hade man byggt och reparerat på den ända sedan branden 1647.
År 1675 drogs Sverige återigen in i ett stort europeiskt krig, det krig som vi kallar Skånska kriget. Detta krig drabbade Sverige hårt och sedan flottan slagits ut sommaren 1676 och danskar och holländare därefter bränt landsbygden runt Kalmar och på Öland började man frukta att den gamla katedralen skulle kunna fungera som skydd för fiender som ville anfalla Kalmar slott. Sommaren 1678 tömdes kyrkan på inventarier som kunde användas i den nya kyrkan och på hösten sprängdes den. Samma år bytte superintendenten titel och blev biskop, men biskop utan domkyrka.
Arbetet på den nya kyrkan forcerades och midsommaren 1682 kunde en halvfärdig kyrka – man hade lagt ett brädtak över – invigas av biskop Henning Schütte. Kyrkan fick namnet Karls kyrka och det stämmer väl. Den påbörjades under Karl X Gustav, invigdes under Karl XI och stod slutligen helt färdig 1703 under Karl XII:s regering.
Fram till 1903 var det ingen som ifrågasatte stiftet. Men nya tider och behov av ett stift i Luleå gjorde att kyrkan såg sig tvungen att slå samman några av stiften i söder. Kalmar var det yngsta och 1905 beslöts, trots massiva folkliga protester, att stiftet skulle avskaffas när biskop William Tottie avled. Så skedde 1913 och 1915 gick Kalmar stift samman med Växjö. Men i beslutet att avskaffa Kalmar stift står det även att Karls kyrka alltfort skall vara domkyrka. Den äger även eget biskopsornat som används av biskopen i Växjö när han besöker sin östra domkyrka.Eva-Lena Holmgren
Antikvarie
Kalmar läns museum
