Svartsenap som plåster

I de jordprover som togs av jorden under den dödes kropp har Geoffrey Lemdahl på Högskolan i Kalmar analyserat fram rester av svartsenap. Senapsfröna har inte legat i magen på den döde, då hade de brutits ner för länge sedan, utan har troligast funnits på kroppen på något sätt.

Svartsenap har under medeltid bland annat använts för att lindra ledvärk och med tanke på att den unge mannen hade svåra förslitningar och spår av upprepade benhinneinflammationer på både armar och ben kanske det är i läkekonsten vi ska söka svaret på varför svartsenapen fanns i kroppens omedelbara närhet. Svartsenap har bara tidigare hittats i medeltida kulturlager i Lund. Så dessa frön är det andra belägget för örten i Sverige under tidig medeltid.

Medeltida läkekonst
Även under medeltid drabbades folk av sjukdomar och åkommor. Människor hade på den här tiden inte kunskap om hur olika sjukdomar smittade och många gånger uppfattades sjukdomar som ett straff från Gud. Människorna på medeltiden märkte att sjuka personer ofta luktade illa eller hade dålig andedräkt. Därför försökte man med goda lukter eller genom att röka svavel hindra sjukdomen att sprida sig. Så skedde bland annat när digerdöden härjade.

Ett bra sätt att bli botad var att be till Gud eller till ett särskilt helgon. Med enträgen bön kunde den sjuke bli hjälpt och frisk igen.

Under medeltiden hade man inte tillgång till dagens moderna sjukhus och mediciner. I klostren fanns dock nunnor och munkar som hade kunskap och var duktiga på medicin och läkemedel. De kunde också lägga brutna ben och armar tillrätta. Blev man sjuk så var det vanligt att man tog sig till ett kloster för att få hjälp.

De ”mediciner” man använde var örter som många gånger odlades i klosterträdgårdarna. Med hjälp av dessa örter som medicin eller omslag försökte man bota den sjuke. Spetälska försökte man till exempel bota genom åderlåtning på halsen.

Munkarna odlade medicinalväxter i sina klosterträdgårdar.

Förutom klostren kunde man också söka sig till helgeanshusen. De första helgeanshusen uppkommer i Norden först i mitten på 1200-talet. I Sverige fanns helgeanshus åtminstone i Kalmar, Visby, Växjö, Jönköping, Vadstena och Arboga. Där vårdades sjuka och fattiga, och även hittebarn togs emot. Borgare kunde också få vård mot betalning, men endast om de var så gamla att de inte längre klarade sig själva. Helgenashusen finansierades av det som skänktes (ofta mark el fastigheter) och den avkastning detta gav.

Så långt möjligt försökte man förhindra sjukdomar och man tog till olika knep för att hålla sjukdomarna på avstånd. Man trodde till exempel att nyfödda barn var särskilt utsatta för onda makter. Genom att lägga stål i vaggan skulle barnen klara sig bättre. Ett kristet kors skyddade också mot det onda liksom en amulettpåse man bar om halsen. Genom att regelbundet åderlåta sig, det vill säga skära upp en blodåder i armvecket och tappa det gamla blodet, höll man sig frisk. Förutom örter använde man ofta blod, urin eller gödsel.

I jordproven från skelettet vid Kalmar slott fanns det ytterligare örter och växter förutom svartsenapen som kan hänföras till medicinalväxter. Där fanns skräppa som sägs vara blodrenande och bra för magen. Där fanns också nyponros, skräppa och lin som skall vara bra avföringsmedel. Frön efter den lilla styvmorsviolen fanns också i provet och även den anses kunna lindra ledvärk.

 
Foto på långpeppar funnet i en medicinkista från Regalskeppet Kronan.
Långpeppar anses ha varit bra för luftvägarna och mot förhöjd slembildning.
Foto Max Jahrehorn

  

Källa: Kalmar läns museums medeltida databas, Medeltidens ABC och Kronobäck- mötesplats då som nu.