Livet

Det Kalmar som den döde på slottet besökte eller bodde i var på 1200-talet en livlig stad där människorna levde tätt inpå varandra och dessutom fick trängas med sina husdjur om utrymmet. De flesta som var bosatta i staden försörjde sig på hantverk om de inte var handelsmän. Kvinnan i familjen hjälpte mannen med hans arbete och detta innebar att hon också fick kunskaper inom samma yrke. Om kvinnan blev änka kunde hon oftast utan större problem ta över och driva verksamheten med hjälp av sina barn och eventuella lärlingar. Under medeltiden var det inte ovanligt att en änka ägde en stor förmögenhet vilket innebar att hon hade möjligheten att fortsätta leva sitt liv utan att behöva gifta om sig.

Med så mycket människor i staden som bodde tätt inpå varandra var dödligheten hög och medellivslängden kort. Mer än hälften av de vuxna dog före 40 års ålder endast ett fåtal blev över 60 år. Spädbarnsdödligheten var dessutom mycket hög, sjukdomar och hårda levnadsvillkor tog många barns liv. Medellängden visar ändå på att folk hade det relativt bra ställt under medeltiden. Männen var i genomsnitt 170 cm långa medan kvinnorna var 160 cm.

Redan i 6-7 årsåldern behandlades barnen som vuxna. De fick passa sina syskon och hjälpa till med vardagssysslorna, samtidigt som de kläddes i likadana kläder som de vuxna fast i mindre storlekar.

Religion

På 1200-talet var de flesta kalmarbor kristna och tillhörde den katolska kyrkan. Kyrkan genomsyrade hela livet från födsel till döden på ett helt annat sätt än det gör idag och döden och den kristna tron styrde människors handlingar och tankar. Gud hade skapat världen och var delaktig och synlig i allt som hände på jorden. Hade man gjort något fel kunde man gå och bikta sig hos sin präst. Detta gjorde man minst en gång om året. Genom bikten fick man syndernas förlåtelse. Hade man syndat direkt mot Gud kunde man göra syndabot. Då gav man en dyrbar gåva till kyrkan eller kanske allmosor till de fattiga.

Under medeltiden hade kyrkan långt mer makt och en mycket viktigare del i samhällslivet än den enbart religiösa. Undervisning och sjukvård var två av flera viktiga delar i det vardagliga livet som kyrkan ägnade sig åt. De hade också viktiga funktioner i affärslivet, i den samhälliga förvaltningen och i det politiska livet.

Döden

Under tidigmedeltid skedde förändring inom kyrkan i hur man såg på döden och livet som skulle följa därefter. Detta påverkade också vanliga människors sätt att förhålla sig till och hantera döden. Kyrkans predikan handlade nu allt mer om domedagen och helvetet och tron om att man på den yttersta dagen skulle dömas efter sina handlingar. Detta stärkte människors rädsla för det egna ödet. Tidigare hade man funnit tröst i att om man var en god kristen och levde efter Guds ord så skulle man komma till himmelen. Nu gick ingen människa säker från helvetet, borta var den tid när de troende gick säkra. 

Synen på döden gjorde att människan under medeltiden ständigt var medveten om sin egen dödlighet. Som människa skulle man alltid tänka över sin förestående död och vara förberedd på den när den kom. Man skulle alltså ständigt påminnas om sin dödlighet, den så kallade memento mori-tanken. Ett exempel är från den heliga Birgittas klosterregel från 1300-talet där det bland annat fanns en regel om att nunnorna dagligen skulle passera en bår som var beströdd med jord. Båren skulle stå vid ingången till kyrkan för att ständigt påminna dem som såg båren om döden. I senmedeltidens predikningar betonades också vikten av att dö på rätt sätt för att inte hamna i helvetet.

Man skulle dö med värdighet, utan rädsla, men man skulle inte heller skynda på döden. Själva tanken var att man själv skulle ha kontroll över döden vilket också kan förklara varför det ansågs skamligt att dö plötsligt, utan förvarning. Till exempel var det vanligt att en mördad person fick ”böta” en mark silver för att få en kristen begravning. Under mitten av 1200-talet kom detta även att omfatta personer som hade förolyckats på olika sätt, t ex genom drunkning, i eldsvådor och andra olycksfall. Dödsstraff förekom under medeltiden men var kanske mindre vanligt än vad man tror. De som avrättats fick inte läggas i vigd jord på kyrkogården. Redan detta var ett straff eftersom brottslingarna då inte kom till himlen utan istället hamnade i helvetet.

Begravning

I alla tider har sättet att behandla de döda varit viktigt eftersom de efterlevandes handlingar och omsorger om den döde ofta har förknippats med den dödes väl. Under medeltiden var det de familjens uppgift att se till att den döde begravdes på rätt sätt och att sörja för den dödes välgång genom själamässor i kyrkan.

Döden var ingen privat angelägenhet under 1200-talet utan skedde i kretsen av de närmaste men ofta närvarade släkt, vänner och framförallt representanter från kyrkan. När den sista smörjelsen utdelats bad man en bön för den döde och stängde mun och ögon för att den döde skulle se ut som om den sov. Anledningen till detta var att man under medeltidens tidiga del hade en tro på att de döda sov i graven i väntan på uppståndelsen. Efter detta tvättades liket och ytterligare böner bads. Särskilt viktiga var bönerna som riktades till ärkeängeln Mikael, den ängel som skyddade den dödes själ från djävulen på resan till Gud. Som en del av ceremonierna ingick även den så kallade själaringningen, då kyrkklockorna ringdes för att meddela att någon i staden hade dött.